Sitter och gråter i min säng hemma hos mamma, för ja, ingenting.

Pappa och Linus åkte till fotbollsträning, sen kom dem hem, och då sa pappa "kan inte du vara snäll och plocka undan sen?" - jag svarade självklart ja eftersom att jag "stökat till". Men så säger han: Här står de ju en popcorn skål och allt!

JAG hade inte ätit popcorn, sist jag åt popcorn va förra helgen i gävle.

Så jag sa det, och föreslog att det kunde vara min bror (jag hade tänkt ta den ändå)

men då blir pappa skitsur och berättar för mig att Linus bara ätit pringels chips och att de inte kunde vara han. Och det var ju inte jag! Sen fick jag höra att jag var bortskämd och massa sånt, sen tog han den och gick ner. Och då började jag gråta för det blir alltid såhär! Han ropade till och med upp linus för att fråga om de va han, så blev det en himla två mot en sak av det!

Sedan kommer pappa upp igen som om det inte var nog, och går fram och tar min bricka och säger med konstig röst "ska jag ta den här brickan åt dig också, damen?" "jag är ju trotts allt din bekänt", eller något i den stilen.

Då fick jag nog och gick hem till mamma, vi skulle ju ändå flytta hit idag så jag gick tidigare. Grät hela vägen i telefon med mamma, är fortfarande skit ledsen. Tyck att jag är en mes gör det, men utomstående vet inte allting, och vet inte hur det känns för mig. Inte inuti.

Hejdå.